Uttråkad av lunginflammation

Jag har blivit så där dålig på att uppdatera bloggen så det är pinsamt. Den här veckan skulle jag ha hunnit med hur många inlägg som helst men vad skulle jag skriva om egentligen? Det händer ju för fan inget kul när man är hemma i en vecka och är sjuk i lunginflammation.

Ja ni läste rätt, jag har eller jag är mycket bättre nu efter en veckas kurering för min lunginflammation som kom till mig som en blixt från klar himmel natten till Lördagen. Vaknade och kunde inte röra mig. Ropade på Emil som fortfarande var uppe av någon anledning och bad honom massera mig då jag trodde att det var en musket som spökade men det hjälpte ju inte. Lyckades somna med smärta och på morgonen var det lite bättre men  ringde sjukvårdsupplysningen för lite råd. De skickade mig till Ringens vårdcentralen...vilken vårdcentrall! Helt vrickat ställe, jag satt mest och skrattade åt det.

Med smärtor från skuldran ut i bröstet misstänkte syster att det var gallan som spökade. Hon klämde och kännde och skickade mig vidare till SÖS. 

Och det var väl det bästa hon kunde göra...

På bussen mot akuten fick jag frossa. Emil frågade mig om det var jag som skakade eller om det var bussen. Mitt svar var att de vär jag. Det var väl här det började på allvar och den där frossan uppmätte till slut till typ 40 graders feber.

Från att sitta i väntrummet på sös till att man blev inlagd och skulle ligga där över natt var som att se en sjukhusserie. Man låg där i en säng. Ibland i korridoren eller rullandes i gångar där lysrörslampor far förbi i taket eller i rolika rum för undersäkningar. En hemsk upplevelse.

Hamnade på avdelning 57 bland trevliga skutsköterskor och pasienter. Där blev jag liggade i två dagar. De stack mig armen flera gånger, syrgasen togs fram för andningen var förfärligt dålig och första dygnet fick jag inte äta. Men när det var fastställt att det var lunginflammation jag hade då gav de mig mat och den var mer än välkommen.

Oroliga familjemedlemmar ringer och undrar hur det är och man gör så gott man kan för att prata vilket var det jobbigaste i början. Andningen var ju inte så bra där ett tag, inte ens med syrgas.

Ja det var en annorlunda upplevelse. Hade inte legat på sjukhus sedan jag var typ 9 år och opererade blindtarmen i Tyskland. ´

Nu en vecka senare känner jag mig piggare men kraften är väl inte där än. Har varit ute två gånger och det darrar i benen när jag gick i trappan. Men läkaren sa att det är bra att röra på sig och andas djupt. Får väl se när det blir första arbetsdagen för mig. Men först ska det vara helg då jag kan samla ännu mer kraft och slipper vara ensam om dagarna.

Kram
/David som har varit så uttråkad i veckan så han vet knappt


Kommentarer
Postat av: Linda J

Härligt med ett livstecken på bloggen:-) Kram

2011-05-07 @ 10:54:11
Postat av: Linda J

Härligt med ett livstecken på bloggen:-) Kram

2011-05-07 @ 10:54:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0