Så Unik Så Jag Vet Knappt

Nedan följer ett känslosamt inlägg av Magnus Nyström, från Expressen:

NYSTRÖM: Ett fint och värdigt avsked.

JÖNKÖPING. Ett fint och värdigt avsked.
Samtidigt så förtvivlat sorgligt att det gjorde ont i hjärtat.
Som tystnaden i Kinnarps Arena när Herman och Harry Liv kom med varsin röd ros till sin pappas
Pojkarnas pappa kommer aldrig hem igen.
Jag tror alla vi som var i Kinnarps Arena på minneshögtiden för Stefan Liv tänkte just den tanken.
Eller försökte kämpa bort den tanken.
För den gör så fruktansvärt ont.

Hur berättar man för ett litet barn att pappa aldrig kommer hem igen?
Hur kan man få barn att förstå när man kämpar för att försöka förstå själv?
Hur kan något som detta hända?
Varför?
När jag själv gick fram till mitten av arenagolvet, där man hade ställt upp fyra stora bilder på Stefan och där det fanns tända ljus och blommor, så stod jag intill en flicka i övre tonåren.
Hon var blond, söt och moderiktigt klädd. Utstrålade självförtroende och självsäkerhet. Såg ganska tuff ut.
Hon var inte en nära anhörig.
Utan en helt vanlig tjej från Jönköping.
Som stod där och försökte förstå.
Efter en stund brast det bara för henne. Hon vände sig till en kompis och sa:
- Jag klarar inte det här mer. Jag måste härifrån. Jag måste krama min pappa.
Herman och Harry Liv får aldrig mer krama sin pappa.
Och plötsligt suddas gränserna mellan hockeystjärnor och "vanligt folk" ut helt.

När jag mötte Per Ledin utanför arenan efteråt så sa vi först ingenting.
Vi kramade om varandra.
Det har vi aldrig gjort förut.

Vi är inte kompisar, men sedan flera år bekanta med varandra genom våra jobb. Jag hälsade på i Jönköping förra veckan och gjorde en intervju med Ledin. Då var alla i HV på glatt humör och förväntansfulla inför säsongen. Jag och Ledin är också småbarnsföräldrar och har pratat om det flera gånger.
Om glädjen över att ha barn.
Precis som jag gjorde med Stefan Liv flera gånger.

Nu stod Ledin där med sin fru och sina tre barn och Per plockade fram ljus och tändstickor.
- Vi ska tända varsitt ljus för Stefan här utanför arenan. Det känns rätt, sa Per och fortsatte:
- Det är bara så fruktansvärt.
- Tur att barnen finns. Man behöver deras leenden just nu, sa jag.
- Ja, verkligen. Det var skönt att ha barnen med där inne och det var ett fint avsked till Stefan, sa Per.
Att det fanns barn i arenan räddade nog många från att bryta ihop totalt.
Ett och annat barnskrik, några barn som hojtade till ett par gånger, någon bebis som grät - det blev som korta avbrott i tystnaden och sorgen.

Som små ljus i ett skoningslöst mörker.
Det ska förhoppningsvis också hockeyn kunna bli igen.
Även om det känns svårt just nu.

- Man måste få vara ledsen. Man måste få sörja, sa Ulf Dahlén.
Men han sa också att man måste försöka ta sig vidare.
Laget har haft några lediga dagar den här veckan, men tidigare under dagen i går hade HV en stängd träning i träningshallen intill Kinnarps Arena.
Bara för att få komma ut och röra på sig.
Inget prat om taktik. Inga tuffa spelmoment.
Utan bara en chans för spelarna att få känna den där sköna känslan att vara på is.
Att få spela ishockey.
Att få känna kärleken till sin sport.
Just den kärleken som var Stefan Livs främsta drivkraft.
Johan Davidsson pratade om det flera gånger när han med stora svårigheter och tårar i ögonen mötte journalister efter minneshögtiden och fick frågor om sin gode vän som nu är borta.
- Stefan var en vinnarskalle utan dess like. Han hatade att förlora...
- ...annars älskade han allt och alla.
Johan stod länge och svarade på frågor.
Så länge att till och med jag tänkte:
"Nu räcker det. Låt han gå härifrån."

Det var inte ovärdigt alls. Han fick inga dumma frågor. Tvärtom, så visade alla journalister stor respekt i en svår stund och jag såg flera kollegor som själva torkade bort tårar.

Sen är jag övertygad om att Johan Davidsson, i alla fall bitvis, tyckte att det var skönt att få berätta fina minnen om Stefan.
Ändå reagerade jag nästan som en irriterad storebror.
Sorgen i hans ögon fick mig att nästan vilja ryta till:
- Låt Johan vara i fred nu.

Kinnarps Arena öppnade redan klockan tolv i går och innan dess var det långa, långa köer utanför. Den organiserade minneshögtiden för Stefan varade i drygt en timme.
Sedan var arenan öppen ända till kvällen och tusentals människor tog chansen att ta sitt farväl av Stefan. De sista gick hem först klockan sex på kvällen. Många tände också ljus på den minnesplats som finns utanför ingångarna till ståplatsläktaren.
Kinnarps Arena brukar vara en plats för fest.
För jubel och applåder.
Här har vi alla sett Stefan Liv bjuda på hockeyuppvisningar av yppersta världsklass. Så många gånger. Vi har imponerats av att se nummer 1 vinna matcher åt sitt älskade HV 71.
Vi har sett honom fira segrar med sina galna kullerbyttor, som fick publiken att jubla och skratta.
Nu var vi i en helt annan arena.

Det var nersänkt belysning. Antingen lågmäld musik eller en total tystnad, då nästan det enda som hördes var folk som grät. På jumbotronen rullade fina bilder från Stefans karriär.

Johan Davidsson hyllade alla som var där. Sa att det var fantastiskt att se uppslutningen av folk.

Men av allt Johan sa är det inte det jag kommer minnas. Utan det som kommer leva kvar hos mig är när han pratade om sitt sista telefonsamtal med Stefan.
Dagen före olyckan.
- Vi snackade inte om något av värde, sa Johan.
Det var ett vanligt samtal mellan två bästa vänner. Stefan var uttråkad på sitt hotellrum och Johan hade inte hittat något han ville se på tv.
Johan berättade att de snackade med varandra i tio minuter.
Sedan avslutade de samtalet som de alltid brukade göra.
- Vi brukade inte säga hej då. Vi sa: Vi hörs.

Så gripande och känslosamt så jag vet knappt!!

Bra skrivet av en bra skribent

Kram
/David som kännde så mycket när han läste det här så han vet knappt

Idag är den gråaste och regnigaste dagen på vår semester. Men det gör mig inte ett dugg att himlen har öppnat sig för jag har vait inne hela dagagen och så ska det fortsätta. Har bakat lakriskkladdkaka och avnjutit den. Snart blir det hemmagjord köttfärssås med ris. Tänk vad jag saknar den hemlagade maten efter en veckas PRIDE mat. Snabbmatsveckans mecka. Är äckligt trött på klyftpotatisar och hamburgare så jag mår illa. Och vi ska inte tala om alkoholen. Den vill jag inte känna smaken av på flera veckor. Bort med cider, shots och bubblet tills suget kommer tillbaka och man kan tänka sig att bli berusad eller full igen.

Den här veckan har det varit PRIDE festival här i Stokholm för er som har missat det. En trevlig tillställning där man träffar nya människor nästan varje dag. Det här året har varit ett bra år när det gäller Pride. Det mest positiva är att vi har träffat några riktigt trevliga människor som har blivit riktigt bra vänner. Vi hoppas att kontakten med dessa kommer hålla i sig så det inte tar ett år till nästa gång.

 


Den riktiga festen startade i torsdags med den traditionella schlagerkvällen. Här hemma var det den bästa förfesten på länge. Det var så trevligt så jag vet knappt när dem var här. Det var galna samtal som chokerade, massor av skratt och galet starka drinkar.



Mitt glas var tomt och jag skulle dricka. Fredriks glas var fullt och jag tog en stor klunk och sedan var det kört. Ja den drinken hade nog inte blandats ut alls så stark var den. Rakt in i dimma på ett ögonblick.
Ja ni ser ju själva, bilden sägen en hel del.

Veckan har fortsatt med fester långt in på natten och vi har rullat hem när solen börjar gå upp igen. Jag är evigt tacksam att jag har semester nästa vecka med. Jag hade aldrig pallat att gå till jobbet imorgon och vara glad pigg och utvilad.

Imorgon kommer Emils moster med familj så då blir det en helt annan sosrts semester. Barn som vill göra roliga saker och en och annan fika lär ju slinka ner med.

Tack!!

Kram
/David som är så glag över alla nya vänner så jag vet knappt

Igår på väg hem med tunnelbanan från Pridepark hamnade vi bredvid två pojkar i 12 års åldern. De hade varit på Gröna Lund tillsammans med en av killarnas mamma. De verkade haft en trevlig dag tillsammans. Samtalet tog en riktigt komisk vändning...

Pojke 1 -Vet du vad en limosin kostar, mamma?

Mamma -Nej!

pojke 1 -2500!

Pojke 2 -Jag tror det är Lasse Stefans som åker med den.

Pojke 1 -Vem är det?

Pojke 2 -Typ ett dansband!

Pojke 1 -Vad dansar dem?

Ja där satt jag snett mitt emot dessa pojkar och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Skulle bara vilja skratta högt men i stället blev det att jag satte handen för munnen och skrattade tyst. Började gräva efter telefonen i väskan för att kunna skriva ner det de sagt, så jag kom ihåg det. Tänk vilka härliga ungar det finns.

Just i detta nu så har vi ytterligare en gång tryckt på pausknappen för Emil skulle ta en dusch. Idag är det underbara Alice Bah Kuhnkes röst som strömmar ut ur högtalarna. Det var nämligen hon som var sommarpratare igår. Hon berättar innerligt och komiskt om sig själv.

Ett år var hon på semester på malorca. Hon hade gått in i en affär för att titta på fina klänningar. Då plötsligt någon säger med hög röst samtidigt som han pekar på henne bara nogn meter ifårn henne...

-Kolla är inte det Alice Bah??

Hon tänker snabbt och vill på ett komiskt sätt säga...

 -Jo det e det

Men just då hör hon hur en kompis till killen ropar...

-Men va taskig du e så fet är inte Alice Bah

Ytterligare en gång tänker hon för sig själv att hon vill säga...

-Jo just så fet är hon och nu kommer hon och ta er!

Men det bli bara en tanke.

Detta är bara några få komiska ord ur hennes sommartal. Lyssna och njut sällva!
www.sr.se/sommar

Kram

David gillar Alice så mycket så han vet knappt

110715 - 110722

Första semesterveckan tillbringades på den underbara ön Cypern, Ayia Napa. En vecka full med intryck tillsammans med Emil & kollegan Patrycja.

Förmedlar vistelsen från den ljusa sidan genom bilder!

Bland det första som mötte oss var dessa galna irländare som tog sig ett galet bad i en fontän mitt i rondellen. Kan lätt bli så efter en båtresa och rus i kroppen.



Mitt i stan låg en helt öppen kyrkogård. Vackra gravar där det största intrycket blev att det fanns foton på de döda.
Man fick snabbt vänja sig vid att det var vänstertrafik. Gällde att titta åt rätt håll :)




At The Beach!




Hettan var total och många vätskestop på promenaden till och från stranden blev det. Patrycja visar tydligt vad hon tycker om den tryckande värmen och vårt hotel hihi



Ayia Napa bjuder på fest hela natten lång. Vill man festa ska man åka hit helt enkelt. Vi hamnade på Crazy Frog och det var minst sagt galet.





What The Fuck!!
Här är den RIKTIGA stranden. Den omtalade Nissi Beach!




Helt underbart vatten!



Vissa skrattade mest åt elendet :)



Det vi inte nämner i detta inlägg är att hotelet kallade vi "hotellet gud glömde" bara så ni vet.

Tack!!! kära kollega för en trevlig vecka

Kram
/David som hade det så bra så han vet knappt

Nu har även jag SEMESTER i fyra veckor och en dag. Så fantastiskt skönt!

Jag ska njuta varenda sekund och ha det sådär underbart avslappnande skönt. Bara rå om mig själv och dem i min omgivning.

Först ut blir patrycja. Fast i detta fallet kanske det med är hon som får ta hand om oss på Cypern. Ayia Napa är visst en riktig feststad. Men trevligt och skönt ska det verkligen bli.

Sedan bli det vila i det tysta med Emil i en nybygd stuga i skogen nära vattnet. Ja det kan väl knappt bli bättre egentligen. Bara rå om varnadra och koppla bort allt vad Facebook och internet heter.

PRIDE 2011 drar sedan igång och varar i en vecka så då blir det desto mer fart och fläkt. Vännerna samlas och skakar loss till glitter och glamour. In i dimman helt enkelt.

Semestern avslutas lugnt i storstaden med treviga besök.

Trevlig sommar alla!

Kram
/David som njuter så mycket så han vet knappt

Filmen man har väntat på med spänning är nu äntligen här. Fenominala Saoirse Ronan som spelar Hanna i filmen med samma, HANNA är helt makalöst outstanding. Actionscenerna är makalösa i sambios med den tunga och pampida musiken.  Det är snabba klipp och högt tempo och det blir sällan tråkigt. Man bara förundras hur denna skådespelerska lyckas.



Hanna tränas växer upp i ett vintrigt lansdskap där hennes pappa lär henne allt om överlevnad. Mest för att göra henne redo för den dag då hon ska möta sin mammas mördare.
Det blir en fartfylld resa genom europa och vem man är.



Vill man se mer av Saoirse Ronan är det ett klokt val att kolla in filmen Flickan från ovan som även den är mycket bra.

Kram
/David som gillade denna filmen så mycket så han vet knappt

Med ett öppet fönster bakom mig känner man en fläktande vind då och då som känns väldigt behaglig nu när denna sommaren är här med besked. Hettan är total under den klarblå himlen som varat ett par dagar nu lagom till allas semester. För det är väldigt många som har semester eller går på semester idag. Typ alla man känner men inte vi nej vi ska kämpa på i fyra arbetsdagar till innan det är dags för vår efterlängtade ledighet. Så den som spar den har.

Resan är efter lite om och men bokad och denna gång går den mot partystaden Ayia Napa i Cyper. Ska bli otroligt trevligt att få se något nytt och få uppleva den tillsammane med Emil & Patrycja. Men för mig är det lite långt med en kilometer till stranden. Men kollegan min säger att det är så nära så det ska bli spännade att se vad hon upplever som nära. Eller om man hinner dö av värmeslag innan man är på plats och kan hoppa i vattnet. Ett vatten som tydligen ska vara fantastisk. Kul ska det bli i alla fall.
Efter en vecka i annat land blir det några dagar i en enslig stuga i skogen nära till sjön. Detta har jag väntat på i ett år och nu ärntligen får jag bara vara och uppleva tysthet och lugn tillsammans med bara Emil. Skönt. Sedan kan man köra hårt under Pride. Men semester är inte slut där. Lite tid finns det över till spontana uppleveleser och kära besök.

Men innan semester är det jag som går till jobbet några dagar till och skurar, fejar och plockar eller leker med de underbara små barnen som också inväntar sommarlov. Det är ett bra jobb man har ändå. Eller hur?!

Kram
/David som njuter av sommaren men väntar efter semester så mycket så han vet knappt

Sitter häri köket med min kopp kaffe och en ostsmörgås på en nyinköpt fin assiett. Ute strålar solen åter och det kommer bli en underbar sommardag.

Det har slått lite slint i mitt huvud de senaste dagarna. Tankarna kom nog efter att vi fått se Therese & Andreas renoveringsarbet i deras nya lägenhet. De gör nästan alls själva och att se hur allt sakta men säkert bli klart är så roligt. Mina tankar går nu till vår lägenhet. Jag vill med göra om och göra bättre. Titta på nya tapeter och golv. Få inreda med nya saker men framför allt slå ut väggar och göra större. Väggen i köket ska defenetivt ner och samtidigt så slår man igen dörröppningen till köket så det finns utrymme att få in ett skafferi och kanske en diskmaskin i köket. Det är drömmar som kommer mig. Nästan så att man inte kan somna om nätterna.
En lite mer galen ide är att köpa lägenheten bredvid och göra en stor lägenhet. Tänk vilken fin hall vi skulle få, och större badrum men även en walk in closet som jag önslar mig. Kanske finns det plats över till ett gäst rum det skulle vara rena lyxen. Då tror jag vi skulle få ännu mer berök.

Ja drömma går alltid och göra om med för den delen men det är ett betydligt mer avanserat projekt om man väl tar det steget. Sedan ska ju lägenheten bredvid bli till salu med och man ska få den. Det är inget som händer när mna själv helst vill.

Ja vi får fortsätta drömma...kanske slår de in en dag.

Kram
/David som drömmer så mycket så han vet knappt

Äntligen har jag fått lite fina bilder från min kära syster som har börjat leka proffsfotograf. Hon är verkligen jätte duktig och med en riktig kamera så blir det ju ännu bättre.

En helt magisk stund men älskade Oskar på en filt hemma hos mamma och pappa förevigades. Vi låg där och pratade. Det var nog första gången som Oskar verkligen låg och hade massor att berätta och man verkligen fick lyssna och ställa frågor. Han är bara för mysig den killen.


  

Hon har blommor i sitt hår...

Syster är inte bara bra på att ta kort hon kan fläta in blommor i flätot också. Vackra midsommartjejer är redo för en härlig dag.

  

Första gången jag såg fotot sa jag genast att Ida är ju jättelik Amy Daimond. Eller hur??



Tack Linda för de fina bilderna!

Kram
/David som tycker att fotona är så fina så han vet knappt

Det är en film som man egentiligen har sett innan fast den här gången är det med påkostat, mer action och inga direkt tendenser till att man ska behöva gråta sista minutrarna av filmen som man gör till ET.





Av mig får den godkänt och jag hade förväntat mig något mer spektakulärt. Häftigare och tuffare. Lite hemskare och som fångar ens intresse på ett annat sätt. Typ som Avatar gjorde. Det var något nytt.

Kram
/David som ger Super 8 så godkänt så han vet knappt