Så Unik Så Jag Vet Knappt

Två fullspäckade och händelserika dagar har passerat och det känns inte minst i benen efter allt gående fram och tillbaka på Stockholms trånga gator, lite kullersten här och där gjorde det inte bekvämare. Och med sandaler som är ett måste enligt mig när värmen är total gjorde att fotsulorna pulserar en aning.

Men det har varit underbart trevligt att få umgås med Emils moster med familj i två dagar. Mycket prat, skratt, bus och ett och annat skrik har förekommit.

Tisdagen gick i lite lugnare tempo inne i City bland skyltfönster, affärer fikapaus hos sura ägare och en lite för salt lunch på Vappiano där kocken bjöd på den minst inspirarende och oengagerade pastan som någonsin ätits. Tur att vädret och sällskapet var på topp.

Om Tisdagen gick i det lugna tempot så ökade vi till högsta växeln på Ondagen. Stockholmskortet var införskafffat och vi kunde göra Djurgården osäker. Vasamuseet bjöd på ett kylslaget men häpnadsväckande besök. Vattenmuseet var desto varmare och temeperaturen var total band apor, spindlar och nakenråttor på skansen.
Höjdpunketen enligt mig var Gröna Lund, inte för att det blev så många fartfyllda åk men desto roligare promenader i spökhuset och lustiga huset.

Entrade spökhuset med Anna, Micke och härliga Michaela. Spänningen var total och ganska snabbt kom skriken och ryckningarna tätare och tätare. Den totala rädslan kom mitt i huset där jag försökte öppna en dörr men det gick inte. Innifrån rummet hördes ett mystiskt skrik. Anna försökte även hon öppna och jag stog så jag kunde titta in genom springan. Vad jag inte ser eller hör är att bakom mig smyger ett spöke fram. Med tanken om att nu har jag min chans att skrämma mig. När hon är så pass nära så jag hade kunnat känna hennes andning i nacken vänder jag mig och upptäcker henne. Jag skriker och blir så rädd så jag vet knappt. Det är nu det lite komiska händer. Tjejen som spelar spöke börjar asgarva av min rekation. Hon vet knappt var hon ska ta vägen. Hon blev nog lika rädd som jag. Vandringen fortsatte med flera skrik särskilt från lilla Michaela som under hela turen var så rädd så hon skulle kunna börja gråta när som helst.

Grät det gjorde jag i Lustiga huset men inte för att jag var ledsen utan för jag skrattade så pass mycket så tårarna forsade. Det roliga var Michaela som under hela vandringen bland den ena knasiga saken efter den andra lät som en ko som hade ont i magen. Det som satte igång det hela var när hon inte kom upp för trappan som ínleder lusiga huset. Sedan fortsatte det hela väge. Att jag inte slog ihjäl mig var mycket konstigt för det känndes lisfarligt stundtals. Den avslutande flygande mattan åkte jag med lilla modiga Bella. Skrek minsann denna gången med.

Tack för några trevliga dagat tillsammans.

Nu är det inte mer än rätt att jag får ligga hemma i soffan och vila.

Har börjat True Blood maraton och jag kommer nog bli lika inbiten som alla andra...

Kram
/David som har haft det så trevligt så han vet knappt