Så Unik Så Jag Vet Knappt

Det är något konstigt med mig, som jag personligen tycker är jätte jobbigt och även vet att andra omkring mig kan tycka är konstigt. Men jag kan inte riktigt hjälpa att det är på detta lite underliga sätt. Det är som en slags spärr som helt plötsligt slås på. För problemet finns inte där hela tiden och det är ju i och för sig väldigt skönt det men det ligger där och gnager. Oftast uppkommer det i situationer eller sammankomster med familjen och släkten eller när man är bland nya grupper av männskor. På jobbet är inte detta något som märks alls och har aldrig gjort heller. Inte ens när man har varit ny på ett jobb. Jag har alltid varit och blir mer och mer den som tar plats, pratar för sig och andra och kommer med ideér eller synpunkter. Jag är helt enkelt den som kan diskutera helt öppet om allt med alla. Men detta är på jobbet det. Problemet kommer när man kommer hem...tyvärr. Man blir som en ihopslagen mussla. Har svårt att prata och säga vad jag tycker. Men jag sitter där och tänker att nu måste jag komma på något att säga för jag vill ju så gärna men nej det blir helt tomt i skallen. Detta förekommer även när man är samlad med familjen eller släkten. Men jag måste nog tycka att jag har blivit lite bättre om bara lite. Det känns helt enkelt som att ingen lyssnar och då är det ju inget roligt att säga något heller eftersom ingen hör vad man säger.

Om man skulle be olika människor att beskriva mig så skulle man få flera helt olika bilder av mig. Ok detta skulle kanske ske för alla men jag tror att det blir mer påtagligt när det gäller mig.
Det skulle vara intressant att få höra eller läsa hur olika presoner ser på mig hur de skulle beskrivamig. Hur skulle de svaren se ut då? Intressant!

Jag har helt enkelt lite att jobba med när det gäller detta för mig stora problem. Jag pratar alldeles för lite. Kära "bullen" vad ska jag göra?

Kram
/David som pratar så lite så han vet knappt