Ett fint och värdigt avsked
Nedan följer ett känslosamt inlägg av Magnus Nyström, från Expressen:
NYSTRÖM: Ett fint och värdigt avsked.
JÖNKÖPING. Ett fint och värdigt avsked.
Samtidigt så förtvivlat sorgligt att det gjorde ont i hjärtat.
Som tystnaden i Kinnarps Arena när Herman och Harry Liv kom med varsin röd ros till sin pappas
Pojkarnas pappa kommer aldrig hem igen.
Jag tror alla vi som var i Kinnarps Arena på minneshögtiden för Stefan Liv tänkte just den tanken.
Eller försökte kämpa bort den tanken.
För den gör så fruktansvärt ont.
Hur berättar man för ett litet barn att pappa aldrig kommer hem igen?
Hur kan man få barn att förstå när man kämpar för att försöka förstå själv?
Hur kan något som detta hända?
Varför?
När jag själv gick fram till mitten av arenagolvet, där man hade ställt upp fyra stora bilder på Stefan och där det fanns tända ljus och blommor, så stod jag intill en flicka i övre tonåren.
Hon var blond, söt och moderiktigt klädd. Utstrålade självförtroende och självsäkerhet. Såg ganska tuff ut.
Hon var inte en nära anhörig.
Utan en helt vanlig tjej från Jönköping.
Som stod där och försökte förstå.
Efter en stund brast det bara för henne. Hon vände sig till en kompis och sa:
- Jag klarar inte det här mer. Jag måste härifrån. Jag måste krama min pappa.
Herman och Harry Liv får aldrig mer krama sin pappa.
Och plötsligt suddas gränserna mellan hockeystjärnor och "vanligt folk" ut helt.
När jag mötte Per Ledin utanför arenan efteråt så sa vi först ingenting.
Vi kramade om varandra.
Det har vi aldrig gjort förut.
Vi är inte kompisar, men sedan flera år bekanta med varandra genom våra jobb. Jag hälsade på i Jönköping förra veckan och gjorde en intervju med Ledin. Då var alla i HV på glatt humör och förväntansfulla inför säsongen. Jag och Ledin är också småbarnsföräldrar och har pratat om det flera gånger.
Om glädjen över att ha barn.
Precis som jag gjorde med Stefan Liv flera gånger.
Nu stod Ledin där med sin fru och sina tre barn och Per plockade fram ljus och tändstickor.
- Vi ska tända varsitt ljus för Stefan här utanför arenan. Det känns rätt, sa Per och fortsatte:
- Det är bara så fruktansvärt.
- Tur att barnen finns. Man behöver deras leenden just nu, sa jag.
- Ja, verkligen. Det var skönt att ha barnen med där inne och det var ett fint avsked till Stefan, sa Per.
Att det fanns barn i arenan räddade nog många från att bryta ihop totalt.
Ett och annat barnskrik, några barn som hojtade till ett par gånger, någon bebis som grät - det blev som korta avbrott i tystnaden och sorgen.
Som små ljus i ett skoningslöst mörker.
Det ska förhoppningsvis också hockeyn kunna bli igen.
Även om det känns svårt just nu.
- Man måste få vara ledsen. Man måste få sörja, sa Ulf Dahlén.
Men han sa också att man måste försöka ta sig vidare.
Laget har haft några lediga dagar den här veckan, men tidigare under dagen i går hade HV en stängd träning i träningshallen intill Kinnarps Arena.
Bara för att få komma ut och röra på sig.
Inget prat om taktik. Inga tuffa spelmoment.
Utan bara en chans för spelarna att få känna den där sköna känslan att vara på is.
Att få spela ishockey.
Att få känna kärleken till sin sport.
Just den kärleken som var Stefan Livs främsta drivkraft.
Johan Davidsson pratade om det flera gånger när han med stora svårigheter och tårar i ögonen mötte journalister efter minneshögtiden och fick frågor om sin gode vän som nu är borta.
- Stefan var en vinnarskalle utan dess like. Han hatade att förlora...
- ...annars älskade han allt och alla.
Johan stod länge och svarade på frågor.
Så länge att till och med jag tänkte:
"Nu räcker det. Låt han gå härifrån."
Det var inte ovärdigt alls. Han fick inga dumma frågor. Tvärtom, så visade alla journalister stor respekt i en svår stund och jag såg flera kollegor som själva torkade bort tårar.
Sen är jag övertygad om att Johan Davidsson, i alla fall bitvis, tyckte att det var skönt att få berätta fina minnen om Stefan.
Ändå reagerade jag nästan som en irriterad storebror.
Sorgen i hans ögon fick mig att nästan vilja ryta till:
- Låt Johan vara i fred nu.
Kinnarps Arena öppnade redan klockan tolv i går och innan dess var det långa, långa köer utanför. Den organiserade minneshögtiden för Stefan varade i drygt en timme.
Sedan var arenan öppen ända till kvällen och tusentals människor tog chansen att ta sitt farväl av Stefan. De sista gick hem först klockan sex på kvällen. Många tände också ljus på den minnesplats som finns utanför ingångarna till ståplatsläktaren.
Kinnarps Arena brukar vara en plats för fest.
För jubel och applåder.
Här har vi alla sett Stefan Liv bjuda på hockeyuppvisningar av yppersta världsklass. Så många gånger. Vi har imponerats av att se nummer 1 vinna matcher åt sitt älskade HV 71.
Vi har sett honom fira segrar med sina galna kullerbyttor, som fick publiken att jubla och skratta.
Nu var vi i en helt annan arena.
Det var nersänkt belysning. Antingen lågmäld musik eller en total tystnad, då nästan det enda som hördes var folk som grät. På jumbotronen rullade fina bilder från Stefans karriär.
Johan Davidsson hyllade alla som var där. Sa att det var fantastiskt att se uppslutningen av folk.
Men av allt Johan sa är det inte det jag kommer minnas. Utan det som kommer leva kvar hos mig är när han pratade om sitt sista telefonsamtal med Stefan.
Dagen före olyckan.
- Vi snackade inte om något av värde, sa Johan.
Det var ett vanligt samtal mellan två bästa vänner. Stefan var uttråkad på sitt hotellrum och Johan hade inte hittat något han ville se på tv.
Johan berättade att de snackade med varandra i tio minuter.
Sedan avslutade de samtalet som de alltid brukade göra.
- Vi brukade inte säga hej då. Vi sa: Vi hörs.
Så gripande och känslosamt så jag vet knappt!!
Bra skrivet av en bra skribent
Kram
/David som kännde så mycket när han läste det här så han vet knappt
