Så Unik Så Jag Vet Knappt

Sitter här i köket med mitt kaffe och en äggmacka. Frukost har aldrig varit någon stor hitt för mig men jag måste äta lite det har jag bestämt. Sedan hur mycket det blir det är väldigt olika från dag till dag.
Klockan slår snart 07.00 och jag börjar jobba om en timme. Många tycker säkert att jag är uppe alldeles för tidigt men nej det tycker inte jag. Jag vill ta det lungt...hinna läsa vad det nu kan vara och slippa stressa.
Ute så har knappt solen hunnit upp och det slår mig att hösten är på väg även om vissa dagar känns som sommardagar. Men när solen går upp allt senare och vissa blad har blivit gula ja då är det nära...eller det är höst kanske man ska kalla det.
Men hösten har ju sin tjusning...tända ljus...mörka mysiga kvällar...frisk luft...mm. Sedan ska man ju om en månad resa tillbaka till sommarvärmen, det är ju inte helt fel det heller.

Har de senaste dagarna tänkt väldigt mycket på Emils och hans familj som har mist en nära familjemedlem. Det är väldigt svårt att sätta sig in i hur det känns att mista någon så nära. Jag var så pass liten när mina farföräldrar gick bort så jag vet inte riktigt hur det känns. Klart man var ledsen då men det är nog skillnad när man är vuxen. Viktigt är nog att man får sörja på sitt sätt. Jag finns här som stöd det hoppas jag alla vet. Jag skulle nog gå under, hjärnan skulle sprängas av alla tankar för döden är något väldigt underligt som man inte vet något om. Man får ju inga svar.


Oj det var ett lite deppigt inlägg men det kom från hjärtat. Fingrarna bara flög fram.

Kram
/David som finns här så mycket så han vet knappt...bara å ringa om man vill prata