Så Unik Så Jag Vet Knappt

Då var man äntligen hemma i lägenheten i stockholm igen då efter några dagars vistelse i hemstaden Jönköping. Vi har bott i min systers lägenhet medan de har bott i våran. En smart lösning som säkert kommer att utnyttjas flera gånger.

Onsdagen börjar med ett besök hos mormor och morfar som ska bjuda på lunch. Det serveras köttgryta med potatis och grönsaker. Mormor är så duktig på att laga mat och det smakar gudomligt gott. Vi snackar men morfar är lite trött och inte rikitgt med i samtalet. Efter maten går han upp och lägger sig. Lite trist när man inte ses så ofta längre men han kan ju inte hjälpa det. Börjar ju bli gammal. Mormor jag och Emil går ut och sätter oss på verandan och avnjuter desserten, Pannakotta...mmm så gott. Det blir ett parti kort. Vi lär Emil hur man spelar trebello. Han klarar det bra. Men när det gäller reglerna om vad "trumf" är då får jag en kolsvart blick av honom för så som vi spelar så gör då inte dom. Men han får följa våra regler för det är vi som lär honom nu.
kvällen tillbingas tillsammans med mamma och pappa. Och när man nu är nere i Jönköping så måste man äta kebabpizza, vilket vi gör. Det blir en trevlig kväll med bra samtal.

Torsdagen tillbringas med två av mina bästa vänner. På förmiddagen åker vi till Jennie och Markus som har köpt hus. Ett jätte fint hus som ligger jätte bra. När allt blir klart kommer det att bli jätte bra men som sagt så finns det lite att göra. Efter rundvandringen bjuder de på vattenmelon, ananas och galss...mmm så gott. Vi snackar minnen och en massa skit. Härligt att få träffa Jennie igen. Vi har alltid så trelvigt ihop och hennes kille är jätte trevlig. Vi beger oss för jag ska träffa Anneli på stan. Det blir ett glatt återseende och hon och jag vandrar runt på stan och kikar lite, pratar, skrattar och fikar. Med Anneli blir det sällat tråkigt så många skratt blir det. På kvällern går vi till åtta glas på piren för att äta då kommer även Emil och Jessica som man lärde känna på högskolan. Hon är så rolig och alltid gald. Maten smakar bra. Man hinner kanppt lägga ner besticken på tallriken när man har ätit klart innan de blörar plocka bort tlllrikarna. Vi tyckar alla att det är lite illa att de är så snabba men men vi hade ju i alla fall hunnit äta klart. Vi sitter kvar länge och bara pratar. Så kommer det som alltid kommer när man är med Annlie...gapskrattet som gör att man får så ont i magen av skratt så man viker sig dubbelt och tårarna rinner. Det är så härlig känsla fast man får ont.

Fedagen bär det av hem igen. Emil kör första biten, vilket känndes bra för jag var trött och sov en liten stund. Vi bytte så jag fick köra sista biten. Tycker inte det är mer än rätt att man byter av. När det bara än några mil kvar till Stockholm ser vi en vit peckup bil som kör vingligt och väldingt dåligt. Vi ringer polisen som säger att vi ska följa efter den så kommer de senare. Vi har hela tiden kontakt med polisen med mobilen men lyckas inte hålla samma fart som den vinglande bilen eftersom den kör för fort. Emil som pratar med polisen frågar om vi får köra för fort och de säger att vi ska ha kontakt med bilen hela tiden så kör på ni men max 180 km/t och inte ta några risker eller vara en fara i trafiken, så jag gasar på för att hinna ikapp bilen. Var väl uppe i drygt 140 km/t. Man blir allt lite svettig men samtidigt är det lite spännade. Vi hinner ikapp bilen och tar återigen registrerings nummret och det visar sig att det är en finsk bil. Nu håller vi hela tiden kontakt med den vita bilen och flera gånger tror man att det ska smälla men som tur är gör det inte det. Polisen komme till slutt ifatt oss och kan ta över och vinka in den vinglande blien. Där slutar våra spår och inte få vi heller veta om föraren var påverkad, trött eller bara en dålig förare. Polisen tackar oss för vår insats. Det känns skönt att man har gjort en bra gärning.

Nu kommer Emil in och luktar nyduscah....mmmm lujtar så gott. Jag ska göra samma sak nu.

Kram
/David som körde så fort så han vet kanppt men tillåtet
/David som