Så Unik Så Jag Vet Knappt

Sitter i köket med en halvt uppäten macka på tallriken, ägget är inte knäckt utan väntar ståtligt i sin kopp på sin tur. Det ryker från den halvfulla kaffekoppen, tar en klunk och ställer ner muggen igen på det maffiga ekbordet. I bakgrunden hörs surrandet från datorer, klockan som tickar regelbundet och kaffebryggaren som knorrar till lite av värmen. Bredvid ligger boken som jag med fänglande hunger läser när andan faller inpå. Lade ifrån mig den för några minuter sedan och underar varför Evelyn skrek som hon gjorde.

Ägget har väntat klart och med ett klirr ställer jag äggkoppen på tallriken. Slår några bestämda slag med silverskeden mot äggets vita skal. Det krasar till och toppen på ägget har fått små bristningar. Lägger ifrån mig skeden och börjar med varsamma fingrar plocka bort de lösa skaldelarna. De bryts sönder i olika former och hamnar på tallriken bredvid. Tittar på det ståtliga ägget och känner suget attt få trycka ner skeden och se gulan sippra ut. Tar en till klunk kaffe men känner den hemska smaken av kaffe som börjar bli kallt, med avsky ställer jag ner koppen igen. Sista biten tekaka har slinkit in i den glupska munnen utan att jag ens har lagt märke till det.
Känner mig mätt.

Kram
/David som skriver så poetiskt så han vet knappt