Så Unik Så Jag Vet Knappt

Oron i kroppen känns allt starkare ju längre in i skogen jag går. Spänningen stiger och känslan är att jag är förföljd. Jag vrider på huvudet bakåt för att se om det är någon där. Långt där borta ser jag en svart siluett som går efter mig. Jag fortsätter att gå framåt för nu vill jag bara komma hem. Men jag kan inte släppa tanken på att någon förföljer mig. Till slut hör jag hur någon bakom mig kommer allt närmare. Jag går på lite fortare men det hjälper inte, till slut blir jag tvungen att vända mig om en gång till när jag hör ett flås i nacken. Med skräck i ögonen tror jag att jag ska bli påhoppad. Hjärtat  slår fort men mannen springer bara förbi utan att göra någon som helst ansträgning att göra mig illa och flåset försvinner med mannen långt där borta i mörkret. Jag pustar ut och fortsätter min vandring hem. Plötsligt hoppar jag till av rena förvåningen och rädsla när något prasslar i buskarna precis bredvidmig. Jag förstår snabbt vad det var som höll på att hända. jag ser något vitt i skogskanen och det tillhör rådjuren som bor i skogen. De blir inte alls lika rädda som jag utan förtsätter att äta. Men ett leende på läpparna går jag hem i mörkret.

Till sist vill jag tacka Familjen Gabriellson för att vi fick bo där i helgen. Det var fantastiskt roligt att få ha barnen så nära under en helg. Det blev en toppenlördag tillsammans med Alva, Ida och Oscar. Vi lekte och busade på Monkey Town, åt lunch på IKEA och besökte Linda och hennes söta katter innan vi åkte hem igen.
40 års kalaset var jätte trevligt. Kul att få träffa alla igen, särskilt kul att morfar var med denna gång för det hör verkligen inte till vanligheten.





Många varma kramar
/David som var så rädd på vägen hem så han vet knappt